Idag satt jag och läste igenom en hel massa gamla anteckningar som kan liknas vid gamla svamliga dagboksanteckningar från högstadiet och gymnasiet. Gamla tankar kommer till liv och saker och frågor som varit begravda i evigheter får nytt liv.
Det var mycket prat om Pojken med stort P och tankar om min dåvarande bästa vän (om man bortser från min kära "syster" Milis som är världen bästa människa.)
Jag vet att min vän mådde dåligt, jag vet att hon tyckte illa om mig, men vad jag inte kunde lista ut var varför. Varför måste hon må så dåligt, är det något hon inte berättat för mig?
Varför är hon så missnöjd med sig själv och varför, varför säger hon att det är mitt fel?
Är det jag som är den dumma? Är det jag som gjort alla fel? Jag vet fortfarande inte och ibland kan jag känna att jag skulle vilja fråga henne om det, men jag vågar inte. Jag vill inte få höra ytterligare en gång att det är mitt fel att hon mår dåligt, att det är mitt fel igen.
Jag kommer ihåg när hon berättade för mig att hon var bisexuell, jag var den sista som fick veta. Varför jag? Var inte jag den av oss som stod henne närmast? Litade hon inte på mig? Trodde hon inte att jag skulle acceptera henne för den hon är? Är jag sån? Sån som dömer folk utan att veta om det? Jag tycker att man får älska vem man vill, så länge man är nöjd själv.
Jag kommer ihåg killen i klassen som vi umgicks med, han var snäll och en bra vän. Han visade sig vara kär i mig och min vän blev sårad för hon gillade ju honom. Det kändes som om hon blev arg på mig för det, som om jag hade orsakat det med mening, som om det var mitt fel. Igen..
Känslan av att vara bortglömd och osynlig förföljer mig fortfarande ibland. Jag kan inte glömma den kvällen på Yran då jag och min väns hennes flickvän inte hade backstagebiljetter som resten av gänget. Min vän och en annan 3:e tjej som var utan bråkade om vem som skulle få den sista biljetten. Ingen tänkte på mig, ingen ens frågade mig vad jag tänkte göra. Vi hade gått dit tillsammans och helt plötsligt var jag inget värd, jag var osynlig och obetydlig. Jag vet inte hur biljettfördelningen slutade, men jag vet att mina vänner, att min bästa vän, lämnade mig ensam mitt i natten bland alla okända människor. Jag vet att jag ilsket cyklade hem redan klockan 22.00, 8 km i mörkret cyklade jag kämpandes upp för hemska backar och med gråten i halsen.
Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så sviken som då. Det var då jag insåg att jag aldrig betytt något egentligen.
Mitt förflutna har jag lämnat bakom mig. Det kanske låter kallt, men jag har insett att vänner inte är något att ha. Att jag flera år senare fortfarande inte har några vänner kanske visar på mitt ointresse av att skaffa några. Visst har jag väl haft, och har, en del mer eller mindre ytliga bekantskaper, men vänner som man kan prata med allt om. Sådana som man delar sitt liv med?? Nej inte nu längre.
Jag har världens bästa Milis som jag kan prata med när jag vill (vilket jag förövrigt gör allt för sällan). Hon kommer alltid att finnas där, och jag tänker alltid finnas där för henne. Hon är min syster och jag är hennes. Och jag älskar henne. Men bästa vän? Nej hon är så mycket mer än så.
Jag har förlåtit min vän för allt hon gjort och sagt och jag hoppas hon förlåtit mig för de fel jag gjort. Jag önskar bara att jag hade fått veta varför hon alltid avskytt mig och vad jag gjorde för fel. Jag kanske är dum men jag vet inte, jag förstår inte varför..
Bara för att gamla saker kommer fram igen så mår jag inte dåligt eller grämer mig över det som varit, jag är glad över det som hänt i mitt liv. Utan alla bra och dåliga saker skulle jag ju inte vara jag.
Och om jag ska vara helt ärligt så är jag den enda jag vill vara.
No comments:
Post a Comment